Vandring till Beinn a’ Bheithir

Från fönstret på mitt boende såg jag den. Bergstoppen Sgorr Dhearg på berget Beinn a’ Bheithir. På min första dag här syntes den tydligt mot den klarblå himlen. Den andra dagen var toppen täckt av moln. När jag vaknade upp den här tredje dagen sken solen, dock låg bergstoppen i moln även denna dag. Trots detta och att jag var lite nervös eftersom vandringen till Pap of Glencoe två dagar innan inte hade gått jättebra, hade jag bestämt mig; jag skulle upp för berget.

Sgorr Dhearg är toppen till vänster på bilden nedan.

Beinn a’ Bheithir är ett hästskoformat berg som ligger precis söder om orten Ballachulish. På vandringen som heter ”Bheinn a’ Bheithir via Schoolhouse Ridge” får man en jättefin vandring och bestiger samtidigt två så kallade munros. För att klassas som en munro ska toppen vara på över 3000 fot/914,4 m. De båda tvillingtopparna på Beinn a’ Bheithir heter Sgorr Dhearg och Sgorr Dhonuill och är på 1024 m respektive 1001 m över havet. Vandringen blev för mig nästan 15 km när jag startade och avslutade vandringen vid mitt boende mitt i Ballachulish.

Vandringen till Beinn a’ Bheithir började passande nog väldigt nära mitt boende. Så till skillnad mot vandringen jag gjorde två dagar innan var det ingen lång startsträcka. Till en början är leden enkel att se och man går på grusstigar. Men så fort det är dags att börja stiga så övergår det i steniga och geggiga leder. Precis som leden till Pap of Glencoe är det dåligt utmärkt och svårt att veta var man ska gå. Så tack till gps och bra kartor!

Ganska direkt är det brant stigning. Man ser berget framför sig och det känns otroligt att man verkligen är på väg till en bergstopp. Efter min senaste vandring var jag lite orolig för hur jag skulle fixa vandringen. Men jag gick lugnt och metodiskt och hade ingen stress. Och jag hade ryggsäcken full med snacks och vätska!

Efter man har vandrat en bit får man en fin vy ner över Ballachulish och omkringliggande berg. Jag stannade lite då och då för en paus eller bara för att fota lite. Utsikten var redan nu helt fantastisk och det var så himla kul. Jag kunde också se bort till Pap of Glencoe, bergstoppen jag bestigit två dagar tidigare.

Inför den här turen hade jag laddat ner vandringen för att inte kunna gå fel. Jag följde leden nästan till punkt och pricka den här gången. Det var inte många andra som gjorde vandringen den här dagen, jag tror jag stötte på två olika sällskap på vägen upp. På min första lilla paus så var det ett gäng som passerade mig. Ett tag senare så var jag plötsligt före dem igen utan att ha gått förbi dem. När de återigen kom i höjd med mig så sa kvinnan i sällskapet att hon lyssnat på mannen som kunde en ”genväg”. Detta hände ytterligare en gång med samma sällskap, så det var lite komiskt.

Efter en vandring uppför i ca 2 timmar så var det dags för det jag skulle vilja kalla den mest kritiska biten. Framåt nu var det inte bara att fortsätta vandra uppför utan nu skulle man klättra för att ta sig vidare. Det kändes lite läskigt eftersom jag inte var van vid det, men det var bara att ta ett steg i taget. Jag är glad att precis när jag kom hit kom ett annat sällskap ikapp som jag tog sällskap med. Det var skönt att vi var några stycken som klättrade och kunde hjälpa varandra.

Efter klättringen kom vi till slut upp på berget. Här passade både jag och mitt sällskap på att ta en kort rast. Det kändes som att man var på toppen, men det var vi inte. Den hade vi inte nått riktigt än.

Efter den korta rasten var det dags. Siktet var satt mot toppen! Härifrån var det inte längre klättring utan istället vandring på en stenig led. Nu var det dock lätt att se var man skulle gå eftersom man följde bergskammen.

Efter totalt ca 3h effektiv vandring var jag uppe på den första toppen, Sgorr Dhearg på 1024 m över havet. Här hade jag tänkt ta lunch, men det var otroligt blåsigt så det gick inte tyvärr.

Det var verkligen magiskt fint här uppe! Vyerna tillbaka mot sträckan man precis gått var jättefin, utsikten mot fjorden likaså. För såna här vyer är det lätt värt en krävande vandring. Men faktum är att jag inte tyckte dagens vandring var speciellt jobbig. Den går inte alls att jämföra med den jobbiga vandringen två dagar innan. Förberedelser och timing är verkligen allt för att man ska njuta av en vandring! Kanske lite tur med vädret också…

Som sagt var det väldigt blåsigt här uppe på toppen så jag stannade inte speciellt länge. Jag fortsatte på leden som nu var nerför med nästa topp hägrandes framför mig. Men det var dags för lunch, så innan jag tog mig an nästa topp jag satte mig i (det blöta) gräset och intog min pastasallad. För att nå nästa topp måste man först gå lite nerför innan det är dags för stigning igen.

Man behöver inte bestiga den andra toppen, men när man ändå är här vill man ju passa på. Så efter att ha gått nerför ett tag kan man välja att svänga av till höger ner i dalen (och gå vidare hemåt) eller så går man upp för berget och sen tillbaka ner på samma led.

Tyvärr hade det nu kommit in ganska mycket moln över den andra toppen, men jag valde ändå att gå upp för den. Den här leden var lite klurigare med mycket stora stenar att kliva över. Väl där uppe sen såg man inte ett skvatt, utan det var bara moln överallt. Även över den första toppen drog det tidvis in lite moln nu, så vi hade ju tur att vi fick molnfritt när vi var på den åtminstone!

Efter den molniga toppen var det ”bara” hela vägen ner som var nästa steg. För att komma ner till plan mark igen gick man nu igenom den fina gröna dalgången man haft som utsikt ett tag. Från toppen på berget ner till mitt boende igen tog det 3 timmar!

Jag tog sällskap med ett gäng skottar som jag träffat några gånger på vandringen. Det var samma gäng som jag klättrade med i början för att komma upp till första toppen. Det var väldigt trevligt att prata med dem, men de höll ett högt tempo! I och för sig var det skönt att komma ner i tid, men flera av dem hade stavar och mina knän hade nog egentligen behövt att jag tog det lite lugnare…

Efter ett tag nerför i dalgången övergår omgivningarna till skog istället. Ganska tråkig väg när man precis haft så fina vyer, men enkel att gå på åtminstone. Sen väntar ytterligare några kilometer på markvägar och sen så småningom nån kilometer längs med en bilväg.

Men vilken härlig vandring det var! Jag var riktigt nöjd med dagen när jag väl kom ner, uppfylld både av de fina vyerna och trevligt umgänge. Jag bytte från mina kängor till ett par tofflor och tog några stapplande steg till pizzerian. Det satt riktigt bra med en pizza efter den här dagen.

Jag rekommenderar varmt den här turen till alla som är sugna på att vandra i området. Jag skulle gärna vilja åka tillbaka och göra fler vandringar bland dessa berg. Det som gjorde att jag valde den här vandringen var de fina bilderna jag sett, närheten till Ballachulish och att det var en vandring som gick runt i en loop. På flera andra vandringar i området går man samma väg fram och tillbaka och det ville jag helst undvika. Det här var jättebra!