Vandring till Pap of Glencoe

Pap of Glencoe är ett berg i de skotska högländerna. Berget ligger vid byn Glencoe och är ganska populär att bestiga bland vandrare som besöker området. Den högsta toppen är 742 m över havet. Härifrån har man fin utsikt över de omkringliggande bergen och även över Loch Leven. Leden är på 7 km och har en stigning på 714 m. Det är inte en jättelång vandring, men tidvis är det ganska brant och stenigt, speciellt på slutet.

På bilden nedan kan man se byn Ballachulish som var där jag bodde längst till vänster. Nästa by till höger är Glencoe. Sen är den gröna markören där jag startade vandringen upp för Pap of Glencoe. Den röda markören är där jag stoppade klockan, en kort bit efter det jag kommit ner på platt mark igen.

På den här bilden kan man se hur stigningen registrerades på min klocka när jag vandrade. Den första lilla piken är från när jag gick fel och fick gå tillbaka…

Jag kom fram till Ballachulish där jag skulle bo vid 15-tiden efter en väldigt lång resdag från Sverige. Det var strålande sol och varmt och skönt väder. Jag kunde inte checka in på mitt boende förrän 16 och jag var både trött och hungrig vid det laget. Efter att ha pratat med värden på mitt B&B blev jag övertalad till att ge mig på att vandra upp för Pap of Glencoe. Jag hade redan innan resan bestämt att jag definitivt skulle göra den vandringen under mina dagar här, men planen var inte att göra det första dagen. Men då vädret var så himla bra och väderprognosen såg sämre ut för kommande dagar så gav jag mig på det. Det är dessutom ljust länge på kvällarna!

Jag började vandringen från mitt boende i Ballachulish, vilket betydde att jag först var tvungen att gå 2,5 km till startpunkten. Den biten var platt och lätt på asfalt och längs med Loch Leven. Passande nog såg man toppen som jag var på väg mot när man gick längs med väg A82. Toppen är mer rund än övriga berg så den sticker verkligen ut.

Jag var verkligen taggad när jag gav mig iväg på vandringen. Trots att jag var trött så ville jag inte slösa på den här fina kvällen. Som tur är kan endorfinerna verkligen flöda såhär en första dag på en resa!

Leden börjar en bit in i skogen, men man kan också gå på en väg ända fram till själva stigningen börjar. När man hittat början på leden är det inledningsvis lätt att se var man ska gå då det är stora och vältrampade leder. Ganska direkt efter man påbörjat stigningen får man otroligt fin utsikt över några närliggande berg.

För att ta mig fram längs med leden använde jag mig av Google maps och lite av kartan som finns på den superbra hemsidan Walk Highlands. Dock var jag inte beredd på hur mycket jag skulle behöva karta. Jag hade varken tillräckligt med batteri eller laddat ner kartan ordentligt för det. Ganska snabbt blev det lite otydligare var man skulle gå. Då lyckades jag gå förbi där jag skulle svänga och hamnade fel. Istället hamnade jag i ett fält med högt gräs. Jag övervägde om jag skulle fortsätta därifrån och gå rakt uppåt eller gå tillbaka. Det blev att jag gick tillbaka, vilket jag helt klart tror var rätt beslut. Jag började dock efter det här känna mig lätt stressad. Jag visste inte hur lång tid det skulle ta och var lite nervös för att det skulle hinna bli mörkt, så jag ökade tempot lite.

Vandringen gick sicksack upp för berget och leden var i huvudsak mest av stenar. Ibland var det också lite gegga. Det hade inte regnat på ett tag när jag gick här så jag kan tänka mig det är ordentligt med blöt mark när det kommit nederbörd.

Utsikten över bergen och över Glencoe och Loch Leven var otroligt fin. Men eftersom jag kände mig så stressad så hade jag ett alldeles för högt tempo. Mina tankar växlade mellan att jag beundrade den fina utsikten och att jag undrade vad jag gett mig in på… Jag stoppade till och med ner kameran och tog knappt några bilder för jag hade så bråttom och tyckte det blev så ansträngande.

Efter ett tag med ”lagom” stigning upp för berget hade jag synen nedan framför mig. Pap of Glencoe hägrade! För att komma till målet som var toppen på berget var jag tvungen att klättra uppåt för några stora stenbumlingar. Det kändes som det aldrig skulle ta slut!

Jag vet inte hur många gånger längs med vandringen som jag funderade på om jag skulle vända om och att jag tagit mig vatten över huvudet. Av någon anledning kändes det som att jag hittade på bus eller gjorde något riktigt dumt. Jag vet inte varför jag hade den känslan, kanske för att jag trots allt inte bestigit så många berg i mina dar? Men jag upprepade Emma Carey’s mantra ”If you can, you must”. Det kändes så jäkla passande här.

Men jag gjorde det! Jag gick och gick och gick och det kändes som toppen aldrig skulle komma. När den sista biten dessutom var klättring tog det emot ännu mer. Men jag gjorde det, jag tog mig till toppen! Och kolla in utsikten härifrån! Hur fin är den inte?

Att vara uppe på ett berg och titta ut över omgivningarna är verkligen något speciellt! Den blir dessutom ännu bättre när man fått anstränga sig hårt för att komma dit. Tyvärr njöt jag inte ordentligt när jag väl var framme på målet heller. Jag gick runt en snabbis och tog några foton. Tyvärr var ju solen på väg ner och lite cirrus hade börjat dra in vilket gjorde att ljuset inte var perfekt. Men det var fint ändå, hoppas det syns på bilderna.

Efter en väldigt kort fotosession satte jag mig ner en stund för att fylla på med lite energi. Sen var det direkt dags att gå ner igen. Jag hade ju gått hela vägen upp, så jag visste hur lång vägen ner skulle vara…

Vägen nerför berget var dock precis lika fin som på vägen upp. Nu var det kul att man hade den fina utsikten framför sig istället. Solen var på väg ner och jag var lite rädd för att inte hinna ner innan det var mörkt så jag hade ett ganska högt tempo. Men med tanke på hur stenig leden var gick det dock inte jättefort…

Jag hann ner innan det blev alldeles för mörkt, men det hade börjat skymma. När jag väl var nere från berget var det bara 3,2 km till för att komma till mitt boende. Nu var det ganska häftigt att kolla tillbaka upp mot berget. Tänk att jag för en stund sen varit där uppe på toppen? Galet egentligen! Men oj vad trött jag var. Jag gick ju upp mitt i natten, 01:00, för att ta mig till Arlanda och hinna med mitt tidiga flyg. Sen ganska så kasst med mat under dagen innan jag slängde i mig en portion fish and chips innan jag gav mig iväg på turen. Verkligen inte en bra uppladdning.

Väl tillbaka på boendet var jag tröttare än tröttast, fötterna värkte och jag var lite nervös över om jag skulle kunna vandra resten av resan? Jag kände mig lite nerslagen (men det gick bra resten av resan, det var bara den här dagen som blev lite galen). Om jag sov gott på natten sen? Oh ja!