Dagstur till Imlil i Atlasbergen

Den andra dagsturen vi gjorde under vår resa i Marocko var till Atlasbergen och byn Imlil.  Atlasbergen är ett stort bergsområde som sträcker sig över flera länder och delar in Marocko i olika klimatzoner. Norr om bergen är det grönare med mer odlingsmark, medan landskapet söderut blir torrare och mer ökenlikt. Imlil som vi besökte är en liten by som är en populär utgångspunkt för vandringar och andra äventyr i bergen. Här lever den traditionella berberkulturen kvar, ett enkelt liv nära naturen.

Atlasbergen

Vår dagstur till Atlasbergen bokade vi några dagar innan på GetYourGuide. Det var en guidad grupptur i buss som kostade ca 270 kr per person. Vi blev upphämtade på morgonkvisten och körde söderut från Marrakech. Det tog knappt en timme innan vi hade vårt första korta stopp vid en utsiktsplats. Redan här tyckte jag vi hade riktigt fin utsikt!

Överallt längs med vägarna i den här delen av Marocko, och inne i byar och städer, möts man av små butiker som säljer traditionell marockansk keramik. Den populära keramikgrytan med ett lock i form av en kon heter tagine och används för att göra långkok på maträtten med samma namn.

Argankooperativ

Efter ca 20 min busstur till så kom vi fram till vårt nästa stopp. Här skulle vi få det de på itineraryn kallade för frukost. Vi var på ett argankooperativ så frukosten bestod av bröd och olja smaksatt med bland annat jordnötssmör. Eftersom vi varit på ett argankooperativ dagen innan på vår dagstur till Essaouira så kunde vi för min del skippat detta och fått mer tid i bergen istället.

Vandring i Imlil

Efter ”frukosten” hade vi knappt en timme kvar i bussen tills vi var framme i Imlil. Det vi möttes av där var små stenhus, åsnor och en vy över dalen och bergen. Vi blev avsläppta här i byn och påbörjade vår vandring genom dalen.

Vi såg direkt några berberhus som låg tätt upp längs med bergssluttningarna. De har de karakteristiska platta taken och färger som smälter in bra i landskapet, och är ofta gjorda av sten eller lera.

När vi traskade vidare kom vi in i en liten skog där det fanns valnötsträd. De är tydligen vanliga här kring Atlasbergen där klimatet är lite svalare och fuktigare. Valnötterna plockas ofta av lokalborna som säljer dem eller själva använder dem i matlagning eller som snacks. Eftersom vi var här i oktober kunde vi dessutom smaka på några, eftersom skördesäsongen är från sensommaren till tidig höst.

Imlil vattenfall

Efter en kort vandring uppför kom vi fram till Imlils vattenfall. Det är inte speciellt stort, men har blivit ett populärt stopp för turister. Tyvärr förtar det lite av naturupplevelsen när det är så mycket aktivitet runt omkring. Det var ganska mycket folk och flera stånd som sålde juice, snacks och annat. De har verkligen gjort en grej av det, vilket jag tycker är lite synd.

Efter vattenfallet fortsatte vi uppströms och möttes av uteserveringar med färgglada plaststolar. De verkar höra till små caféer. Färgglatt, men inte riktigt den naturupplevelse jag var ute efter.

På besök i en berberby

Efter ytterligare lite vandring uppför kom vi till en liten berberby. Det kändes väldigt tomt och ödsligt här faktiskt, men antar att alla människor var inomhus, i skolan eller ute och jobbade. Guiden tog med oss till ett ställe där de sålde massor av mattor i starka färger. De var upphänga överallt både inne i huset och utanför. Här blev vi bjudna på mint-te och satt en stund på balkongen med utsikt över dalen. Mint-te är en självklar del av den marockanska kulturen och serveras nästan alltid till gäster. Teet hälldes upp från hög höjd, vilket både gör att det skummar och hjälper det att svalna lite. Inte min favorit tyvärr…

Vandring tillbaka

Efter vår lilla paus var det dags att vandra vidare! Klockan hade hunnit bli ganska mycket och därmed var vi svenskar ganska hungriga… Men det var nu på vägen till lunchstället som vi hade de riktigt fina vyerna över bergen och de små byarna. Jag tyckte det var jättefint här och just såna här fina vyer jag ville se på turen till Atlasbergen. Men vägen vi gick på var en grusväg som gick smått nerför så det var lätt att hålla uppe tempot, vilket de flesta gjorde. Men enligt mig (trots jättehungrig) så gick vi alldeles för snabbt förbi detta och det var en alldeles för liten del av turen, tyvärr.

Ca 45 minuter senare kom vi fram till Imlil igen där vi skulle äta lunch. Lunchen, bestående av en enkel tre-rätters, ingick i turens pris. Det var en puttrande tagine som kom in som faktiskt var väldigt god. Utsikten var det inte heller något fel på!

Vyer från bussen

På vägen hem till Marrakech passerade vi förbi vackert landskap med böljande berg i flera färger och gröna, frodiga dalar.

Vi passerade också förbi en by, Moulay Brahim, där det fortfarande syntes spår efter den stora jordbävningen 2023. Jordbävningen som inträffade i september 2023 var den kraftigaste i Marocko på 100 år och hade epicentrum i Atlasbergen. Flera hus förstördes och ett år senare bodde det fortfarande människor i tält här.

Agafayöknen

Efter den lilla byn förändras landskapet och vi körde genom ett mycket torrare och mer ökenlikt landskap. Nu hade vi kommit till Agafayöknen, som alltså inte ligger alls långt ifrån Atlasbergen. Riktigt häftigt att landskapet kan ändras så fort, från höga berg och lummiga dalar till öken på bara några mil! Agafayöknen består dock inte av sanddynor som i till exempel Sahara, utan av sten och grus.

Kamelridning

Och sen, det sista vi gjorde under vår tur, var kamelridning. När vi valde tur till Atlasbergen försökte vi länge hitta ett alternativ utan kamelridning, men det var nästan omöjligt. Det verkar vara ett standardinslag på alla turer hit, vilket kanske inte är så konstigt då det är en viktig inkomstkälla för många lokalbor. Egentligen har kameler inte traditionellt använts i just de här delarna av Marocko utan har förts hit på grund av turismen. Eftersom området är så torrt är det svårt att försörja sig på jordbruk eller annat, så turismen spelar en stor roll.

Jag var väldigt tveksam till om jag skulle rida eller inte, och är fortfarande inte säker på om det var rätt beslut. Jag försökte titta på djuren och se hur de verkade må, men det var svårt att avgöra.

Men vi hoppade alla upp på varsin kamel och red en kort runda. Alla kameler var sammanlänkade med rep och längst fram gick en man som styrde allihop. Det kändes lite olustigt och var ärligt talat inte så kul heller. Kul att vara nära djuren, men jag hade kunnat skippa det egentligen. Landskapet var inte heller något speciellt just här. Samtidigt känns det ändå lite bättre när man vet hur viktig den här typen av turism är för människorna som bor här.

Allt som allt en trevlig dag i Atlasbergen. Jag visste ju redan att en grupptur av det här slaget inte skulle ge mig den typen av upplevelser och vyer som jag egentligen ville ha. Det krävs ett mer skräddarsytt upplägg och lite mer tid för att få de upplevelserna. Men nu har jag i alla fall fått skrapa lite på ytan och vet att det finns så mycket mer att upptäcka i Atlasbergen.