Namib Naukluft nationalpark

Namib Naukluft är en stor nationalpark i de västra delarna av Namibia. Nationalparken är den största i Afrika och består till stor del av öken. Landskapet är fantastiskt vackert och häftigt och är väldigt speciellt att besöka. I nationalparken ingår bland annat områden som Namib Desert, Namib bergskedja, Sesriem canyon, Deadvlei, Sossusvlei och Sandwich Harbour. På min rundresa genom Namibia hade vi en heldag till att besöka Namib Naukluft nationalpark. Vi hade nöjet att besöka flera av parkens höjdpunkter som jag har markerat på kartan nedan.

Vi körde från vårt boende när det fortfarande var mörkt och kallt ute för att hinna fram innan det blev för varmt. Trots detta tog det ca 2 timmar för oss att köra hela vägen till parken, ta oss genom ingången och hela vägen fram till vårt första stopp som var Dune 45. Vi hade en lång dag framför oss, men också en väldigt händelserik dag och höjdpunkten på vår resa.

Namiböknen

Namiböknen är den stora höjdpunkten och hjärtat av Namib Naukluft nationalpark. Det här är den äldsta öknen i världen och har dessutom några av de högsta sanddynorna i världen. I flera miljontals år har sanden från stränderna på Namibias västkust blåst inåt landet och ackumulerats och byggt upp sanddynor. Dessa sanddynor är mer eller mindre stationära och flyttar inte på sig. Det är bara topparna längst upp på sanddynorna som kan ändra form på grund av hur vinden blåser. Vinden ändras ofta efter dygnet och kommer från havssidan på dagen och sen när solen gått ner inifrån landet.

Området här är så kallat hyper-arid. Det betyder att det är jättetorrt här och om det regnar kommer regnet aldrig till marken då det avdunstar innan det ens kommer så långt ner. Det gör att inget eller bara väldigt lite kan växa här. Detta är den enda delen av landet som “på riktigt” är en öken. Andra delar av landet är bara semi-arid. Där finns det träd och det går att ha djurhållning o.s.v. Men i detta området går det inte att ha djur. Dock så bor det djur som är väldigt torktåliga här, bland annat oryx.

När man kollar på sanddynorna ser man att de inte har samma färg över hela. Det är för att det finns olika lager av sand. Den nya sanden som precis blåst hit är beige och “ny”. Den lägger sig längst upp och blandas inte så bra med den gamla sanden då de har olika densitet. Det svarta som man kan se på sanddynorna är järn. Om man stoppar ner en magnet i sanden och sen tar upp den får fångar den svarta små korn, vilket då är järnet. Med tiden så oxiderar järnet (alltså rostar) i sanden och sanden blir då istället röd.

På satellitbilden nedan ser man tydligt sanddynorna och en lång smal yta där det inte finns några sanddynor. Området utan sanddynor är floden Tsauchab.

Oftast så är det torrt och helt regnfritt här i den namibiska öknen. Vid de sällsynta tillfällena det regnar så fylls dock floden upp ordentligt och snabbt. Den rinner då från bergen inne i landet och västerut. Den sträcker sig så långt som till Sossusvlei där det bildas en sjö. Tidigare var den sista punkten det som idag är Deadvlei. Men vattnet går inte så långt längre och alla träden där har nu dött. När floden inte längre går till Sossusvlei kommer även träden där att dö.

Vi var i Namiböknen i december 2022. Vår guide berättade att när de varit här tidigare under året, i januari, så hade det varit så mycket vatten att de inte hade kunnat ta sig till Deadvlei. Lite svårt att tänka sig när det annars är så himla torrt.

Dune 45

I nationalparken har alla sanddynor räknats och namngetts. Runt ca 80 stycken finns det i parken. För att inte förstöra ekosystemet här har man valt ut några enstaka sanddynor i parken som besökare får besöka och klättra upp på. Anledningen är att man inte vet hur det påverkar miljön här om man skulle härja fritt på sanddynorna och man anser att det är bättre att förstöra en sanddyna istället för alla.

Dune 45 är en av de sanddynorna som man får klättra upp på här i parken. Den är 120-130 m hög och ligger som av en händelse dessutom 45 km från ingången till nationalparken.

Vi kom fram ganska tidigt till Dune 45 för att börja klättra upp för den. Det var dock varmt redan.

Det gick ganska fort att ta sig upp för sanddynan och det var inte så svårt att gå i sanden som jag trott. Sanden var mycket hårdare än jag trodde och man åkte inte ner så mycket i den. Men det var fortfarande sand så det var ju lite klurigt såklart.

Men det var en väldigt fin utsikt vi hade på vägen upp och väl där uppe. Vi hade bra utsikt över de omgivande sanddynorna och också över “Tsauchab-floden”.

Uppe på sanddynorna såg vi flera små gulliga ödlor och deras fotsteg. De var lite roliga för det såg ut som de dansade. Eftersom sanden är så varm så lyfter de sina fötter växelvis hela tiden. Det såg ganska roligt ut!

För att ta sig ner från sanddynan så sprang vi ner på sidan av den! Det var sandigt, men kul!

Deadvlei

Efter vi varit vid Dune 45 åt vi frukost vid vår buss. Därefter hoppade vi in i bussen igen och åkte vidare in i parken. För att komma till nästa ställe som ligger längre in i öknen var vi tvungna att byta från vår buss till en annan som klarade av att köra i sanden.

För att ta sig till Deadvlei som är en gammal sjö med döda träd behöver man gå en bit över sanddynorna. Man kan också ta vägen via Big Daddy som är en hög sanddyna precis bredvid som man också får lov att klättra upp på. Eftersom det var så jäkla varmt så skippade jag det, men det var några som tog den vägen.

Några som klättrar upp för Big Daddy!

Efter en kort, men oerhört svettig, promenad var vi framme vid Deadvlei.

Här i Deadvlei hade vi tid på oss att gå omkring och utforska och fota på egen hand. Man fick dock absolut inte ta på några av träden.

Härifrån såg vi hur de andra började ta sig ner från Big Daddy.

Här var det verkligen tryckande värme och det kändes att man var i öknen. Men vackert var det med de orangea sanddynorna, gamla träden och den torra spruckna lermarken. Väldigt häftigt ställe. Träden här har varit döda i 8-900 år och området var tidigare mycket större. Men mer och mer sand blåser hit och någon gång kommer allt att täckas av sand.

Sossusvlei

Sossusvlei är sista anhalten för floden när den är uppfylld. Floden bildar här en liten sjö som inte har något naturligt utlopp mer än att avdunsta. Här är det därför relativt frodigt med flera akaciaträd som växer här. Det är inte många ställen i öknen det går att hitta skugga på, men här under träden så kan man få lite skydd.

Vi körde en liten runda här efter vi varit i Deadvlei. Jag förstod dock inte riktigt tjusningen med platsen så för min del hade vi kunnat skippa den här delen. Alla andra platser var mycket coolare!

Sesriem canyon

Sesriem canyon är en 3 km lång kanjon som formats av floden Tsauchab. Kanjonen är en häftig naturskapelse och väl värt ett besök. På kanjonens väggar kan man se olika lager, precis som årsringar eller som när man borrar iskärnor i packis, och utläsa när det varit våtare eller torrare perioder. Stenar och sand har förts med hit från bergen för många miljoner år sedan.

Namnet Sesriem kommer från språket afrikaans och betyder sex (ses) remmar (riem). Detta eftersom ursprungsbefolkningen knöt ihop sex remmar gjorda av djurskinn som de använde för att hiva upp vatten från kanjonen.

Namib mountains

På väg från Sesriem till vårt boende för natten får vi en hint av bergen som är en del av Naukluft mountain range som också är en del av Namib Naukluft nationalpark. Vi besökte inte bergskedjan men det finns vandringsleder bland bergen som man kan vandra. Men det måste vara sjukt jobbigt i den värmen som alltid blir här i detta området.

Bushman’s Desert Camp

Efter de storslagna besöken i Namib Naukluft nationalpark åkte vi vidare till vårt nästa boende ute hos Bushman. Här satte vi upp tälten med en väldigt fin utsikt över landskapet.

Vi hade haft en väldigt tidig morgon och lång och varm dag i öknen. Men än var inte dagen över! Efter vi satt upp våra tält var det dags för ännu en upptäcktsfärd. Nu fick vi åka ut på en guidad tur i landskapet här på campen av en väldigt engagerad guide. Vi fick mycket information om lite olika grejer kopplat till områdets historia.

När vi började vår tur så började guiden med att berätta att det vi fick se var väldigt speciellt och annorlunda. I vanliga fall är det helt torrt i området, men tack vare stora mängder regn som kommit under året var det nu jättemycket gräs här. Ibland kommer det bara 2 mm regn på ett år, men 2022 hade det kommit 210 mm! Det kommer mer regn i norra Namibia, men inte i dessa delar.

1940 kom västerlänningar hit till Namibia och det här området på grund av jordbruket. De födde då upp carako får som de dödade för att göra djurfällar. De gjorde också kappor som sen såldes väldigt dyrt. Det var ganska brutalt det han berättade faktiskt. Det var viktigt att ungen dödades 8 timmar efter att den föddes. Väntar man för länge börjar den annars dricka mjölk och då försvinner guldet i huden och då är den inte värd lika mycket. Det här området var också det bästa för att föda upp de här fåren eftersom djuren led mer här… I norra Namibia regnade det mer och det fanns bättre tillgång till mat och vatten. Men då blev inte skinnet lika fint.

1975 kollapsade den här verksamheten då folk inte längre ville klä på sig döda djurungar. Ingen vinst gjorde att folket lämnade landsbygden och tog sig till städerna istället.

Från att folket lämnade landsbygden 1975 var det väldigt dött här. Först när Namibia blev självständigt 1990 började folket komma tillbaka igen. Då var det dock turismen som tog fart istället. Under perioden innan Namibia blev självständigt hette landet Sydvästafrika. I landet fick man absolut inte kalla det för Namibia, då blev man dödad.

Det var verkligen ett fint landskap här. Vi fick hoppa ut ur bilen vi färdades i och promenera på dynorna och titta på utsikten. Visst blev det också extra fint här eftersom solen var på väg att gå ner.

Sanddynorna i det här området ändras så pass lite att man kan använda sanddynorna som en kompass. Man behöver egentligen bara veta om det är sommar eller vinter för att veta riktningarna. Detta eftersom det är vinden som ändrar sig och därmed också formar sanddynorna och dess bärighet. Den ena sidan har hård sand och den andra mjuk beroende på var vinden kommer ifrån.

Vår guide berättade att han en gång gått från Sossusvlei ända ut till havet för att ta ett bad. Det hade tagit 7 dagar för honom att gå upp och ner för alla sanddynor. Det kan ju bli riktigt varmt i öknen, men om man går uppe på sanddynorna så fläktar det lite och är inte lika varmt som nere i dalarna.

En grupp ursprungsbefolkning i Namibia är den som heter Bushmen. Vår guide berättade mycket om dem på vår tur här. Men det var riktigt svårt att höra vad han sa eftersom han pratade fort och med sin speciella engelska. Något av det jag förstod var att Bushmen levde bland annat där idag Etosha nationalpark ligger. De blev dock vräkta från sitt land när nationalparken skulle etableras 1907.

I Namibia finns det också områden där man kan hitta diamanter. Bushmen hittade då de här diamanterna men visste inte hur de skulle använda dem. Andra människor som hittade dem visste att de kunde byta dem mot mat eller kläder med den vita mannen.

Det var oväntat häftigt landskap här ute med både sanddynor och berg. Väldigt fint var det. Här såg vi solen gå ner över landskapet och sen körde vi tillbaka i den svala och mörka kvällen.

När vi kom tillbaka till vårt camp var det dags för middag. Jag skrev lite i mitt översiktsinlägg om att det blev “dramatiskt” där på kvällen. Det var inget speciellt, men det var en som skulle gå ner från bilen vi åkt med och skrapade knäet ganska mycket. Samtidigt så blev några rädda för en stor spindel. Det hjälpte inte att vi precis fått information om djuren som kan bo i öknen. Men maten var god återigen och efter det hade vi tid för att duscha och sen sova. När jag duschade så dök det upp en ödla som stod och spanade på mig. När jag sen var klar hade jag tappat bort mitt ena örhänge tyvärr. Men mycket bra dag allt som allt! När jag gick och la mig kunde jag se månen genom taket på mitt tält.